Tillbaka till verkligheten. Verkligheten där tågen faktiskt stannar innan de öppnar dörrarna, där man inte behöver springa ut ur de för att inte bli kvar där inne, där man inte behöver anstränga sig när man kliver av rulltrappan, där man inte kan göra och säga vad man vill, där man inte alltid skrattar, där man inte alltid har underbart sällskap och ja, listan kan göras oändligt lång. Tråkigt är det men för att citera det oerhört tråkiga och uttjatade we♥it citatet "don't cry because it's over smile because it happened".

Dagen till ära har jag haft å mig ett par jeans jag inte kan gå särskilt bra i trappor i, knappt kan cykla och som långsamt mosar mina höftben, härligt. Jag började åtta med "aulaträning" där vi tränar på hur vi ska gå in i aulan när vi slutar. Har även blivit mobbad för min dialekt hela dagen, ännu en gång tack Mikael, alla tror att jag är retarded. Saknar alla uppsala människor så sjukt mycket, har smsat med både Tess och Mikael samt pratat i telefon med Mikael så lite bättre känns det allt.

Efter aulaträningen hade vi mentortid även kallat klassråd, där vi gick igenom klassresan bland annat hur extremt jättenoga de skulle leta igenom våra väskor efter sprit. Efter det hade vi en timmes rast och då pratade vi med Mikael i telefon och lite så. Syslöjd kom därefter, vi pratade lite Budapest och bal och lite sådant, fick även redovisa min klänning, hon var inte särskilt nöjd med mig men jag fick ett VG för att hon inte skulle sänka mig (tack gud för att hon känner min mamma) (nej jag har inte blivit religiös) (även fast vi hade ett rätt djupt samtal om det i Budapest).

Lunch stod sedan på schemat, grön falukorv med ost, stor favorit såklart. Engelska; vi kollade på Shakespears Romeo and Juliet då vi jobbat med det precis och Leonardo Di Caprio var ung och vidrigt snygg.


Från vänster Amandus, Rebecca, Mikael, Tess, Jag, Mohammed, Carro.