Hej folket. Tänkte precis göra en William Spetz inspirerad videoblogg om hur otroligt känslosam jag varit nu såhär på kvällskvisten. Men det skevaste som finns måste ändå vara när folk som tror de är bra talare gör en videoblogg, så nej jag bangade.
Menjag kollade på avsnittet av ponnyakuten från i söndags. Det var nästan så en tår tittade fram i ögonvrån när Shirin kallade sig själv för tönt och hoppade runt och kramade alla.
Sen kommer rysningarna när man lyssnar på Rape me, åh den är så bra! Man riktigt känner i kroppen hur man verkligen vill bli våldtagen av Kurt Cobain. Sitter med gåshud och diggar.
Sen föll tårarna på riktigt, när jag insåg hur extremt dålig Alexandra är på att uppdatera.
Ja då rann de, längs hela kinden och droppade ner på golvet i ett dramatiskt dovt och svagt ljud.

Nu tänkte jag vara så där lagom mainstream och tala om för er alla (låtsas som att man har ca 1000 läsare är också rätt mainstream så kör på den också) att ni ska leva livet och vara glada sålänge ni är unga! (Jag är ju så otroligt gammal och världsvan själv..)